Idag var det dags att komma tillbaks till Stockholm för att plugga de två sista dagar innan det är dags för julfirandet. Jag var lite nere hela dagen, redan imorse, när jag vaknade, kände jag en liten klump i magen. Jag visste att snart är det dags att kramas o gosas sista gångerna med tjejerna. Under dagen försökte jag slänga ihop grejerna o göra mig redo att åka men packandet gick sådär för jag inte hade någon lust för det. Till slut kom jag ändå iväg. När jag stod ute på perrongen o väntade på tåget i Lund kände jag mig helt färdig att ta nästa buss tillbaka till Saxtorp. Även de första stunderna på tåget gick min whatsapp på högvarv för jag använde all energi åt att gnälla hur jag hellre ville stanna i Skåne o inte alls komma tillbaks till Stockholm eller sen till Finland.
Till slut kom tåget ändå fram till Centralen o på vägen hem fick jag en konstig känsla: den kändes inte alls hemskt att kliva av tåget vid hemstation, klättra upp trapporna till torget, se alla ljusslingor på träden o den glistrande snön på marken. Jag hade nästan saknat den där känslan att komma hem. O då kom jag på hur jag vill se allt det här:
Istället att sörja övet att jag måste lämna alla kära i Skåne o resa upp till Stockholm vill jag tänka att det är helt otroligt att jag har nånting så speciellt där borta att jag kan sakna dem otroligt mycket fast jag precis har kommit därifrån. Jag vet att den här resan var absolut inte den sista utan jag kommer boka biljetter direkt det blir ett bra tillfälle o jag har möjlighet att åka. Jag vet att de inte kommer försvinna därifrån. Jag vet att jag kommer se dem alla alldeless strax.
Istället att vara sur o gnällig tycker jag att det är kul att ha flera olika ställen där man känner sig riktigt hemma. Behöver inte vara någon annan än sig själv o ingen förväntas något annat heller. Om jag inte hade lämnat ett ställe hade jag aldrig fått möjlighet att lära känna ett nytt ställe med alla underbara människor. :o Det är inte alltid lätt att ha sitt liv i resväskorna men ibland är det värt det! Always ready to life on the moment!
Tänään oli suunta Skånesta Tukholmaan ja jo herätessä oli vatsassa ikävä tunne, tieto että nyt oli vika päivä Skånen kotona ja pian oli aika halia vikat kerran ja sanoa moimoi. Koko päivä meni vähän maassa, koitin laittaa itseäni kuntoon, mutta pakkauskin sujui toivottoman hitaasti kun minkäänlaista intoa puuhaan ei löytynyt. Lopulta sain itseni reissuun, mutta junaa odotellessa asemalla olo oli edelleen kurja ja teki mieli takaisin. Ekat hetket junassakin vaan kitisin whatsappissa miten tahdon jäädä sinne enkä missään nimessä Tukholmaan tai Suomeen.
Lopulta kuitenkin juna tuli perille ja kiivetessä kotiasemalla pois, tullessa jouluvalojen koristamalle torille ja kimaltelevan lumen nähdessä valtas hassu tunne. Oli oikeestaan aika okei tulla kotiin. Silloin mä tajusin muutaman jutun:
Mun pitäis olla tosi iloinen, ja itseasiassa oonkin, että mulla on mahdollisuus tämmösiin luxuxlomiin Skånessa ja että mulla on siellä jotain niin erityistä, ikävöin aivan valtavasti vaikka just oon sieltä tullut. Mä tiedän, että mä varaan uudet liput heti kun on hyvä tilaisuus. Mä tiedän, ettei ne häviä sieltä minnekään. Mä tiedän, että näen kaikki taas ihan pian.
Sen sijaan että kitisisin ja valittaisin haluaisin koittaa ajatella, että on ihan hullun siistiä että mulla on useita paikkoja missä tunnen olevani kotona ja missä saan olla just se Matsku kuka oonkin. Eikä kukaan odota mitään muuta. Jos mä en olis uskaltanut lähteä reissuun ekaa kertaa, en mä olis ikinä päässyt näkemään näitä kaikkia uusia juttuja ja ihmisiä, joihin oon tutustunut. Ja sitä kautta olisin missannut tosi paljon! Aina ei ole helppoa pakata elämäänsä matkalaukkuihin ja elää niissä, mutta joskus se on sen arvoista!
Ei kommentteja:
Lähetä kommentti